Näst sista gympan =(

Trots att det börjar närma sig det stora glädjemomentet hemfärd måste jag ändå erkänna att jag kommer sakna vissa saker här. En av dessa är gympan som jag så troget varit på varje torsdag i drygt ett år. Jag har gjort stora framsteg om ni frågar mamma. När jag började var jag en liten fis som inte klarade särskilt höga hinder eller hopp. Men nu är jag en fullfjädrad gymnast.

Även om man vänder på bänkarna så är den smala ribban inte ett problem för mig längre.

Trapetskonstnär, jajamen!

Klätterapa som tvunget ska upp på de högsta hinderna.

Sen var det ju det där med att springa.. Jag kan inte gå! Eftersom halva hallen består av diverse hinder och gympastationer så är andra halvan tillgänglig för mig att springa fritt på. Men det ska göras på ett speciellt sätt minsann. Jag följer linjerna på golvet och när en ny färg möter den jag springer på, byter jag linje. Såhär kan jag springa runt i minst en halvtimme och det bästa är att mamma springer hack i häl och jagar mig..

Men fortfarande är gungan en stor favorit. Repen som gungan hänger i är fästa i taket och då kan ni förstå hur underbart långa gungningarna är.

Inget skrämmer mig. Mitt självförtroende har växt i samma hastighet som min motoriska utveckling.

Igår fick jag träffa den nya maskoten för barngympan.

Här sitter jag och maskoten tillsammans med gympafröken Susanne.